Det hände sej i fjol, vid denna tid, att M och jag for till New York.

M hade flugit till Grekland en gång, och jag lovade att man får stå med munnen upp när man kommer upp på gatan från metron.

Det gjorde han. Vi satte oss och drack vatten innan vi tog taxi till min yngste bror. För att lite smälta.

Nåväl. Vi upplevde mycket. Det gör man i New York. Som reseminne lovade jag mej själv en handväska. Vilken jag ville. Nästan i alla fall.

Vi for till varuhuset Macy´s. Och jag till att finkamma väskavdelningen. Plötsligt hörde jag finska bakom mej. Oh nej, inte här, tänkte jag. Började tycka det var en välbekant röst, vände mej om, och där stod Presidenten.

Alla har hört denna juttu hundratals gånger, men ni får lida nu bara.

Sträckte ut handen och sa (på finska, hrrm)  "Päivää, meidän maamme Presidentti." Hon sa goddag, och frågade om vi hade problem. Gav ett nekande svar, men hon hade. Behövde en brun handväska, hade hittat en, men den kostade 200 dollar. Jag nickade medkännande och så fortsatte vi på varsitt håll med vårt sökande.

När jag hittat den svarta trunkhandväskan jag ville ha, kom Presidenten till kassan samtidigt. Frågade vad jag hittat, jag visade och hon konstaterade att hon har redan så många svarta. Stolt uppvisade hon sina fynd. En brun och en grå. Jag betalade mitt inköp och önskade henne en fortsatt trevlig vistelse.

Två medelålders damer på shopping. Jag hade en lättsammare vecka än vad hon hade. FNs säkerhetsmöte.

Sen såg vi också Obama glida förbi, fast vi såg inte honom bakom de svarta rutorna. Det var en av poliserna som fråga: "Do I have to tell you, or do you understand that was our President?!"

Vi förstod nog. Det var en och annan vakt med snäcka i örat kring FN skrapan.

Att notera. Min bror och hans fru jobbar åt FN. De tipsade i vilket gathörn vi skulle stå vilken tid. It sku vi annars ha vari me.

M ska ut och meta, han. Hans son har skickat ner en låda med drag. Det syns, att den lådan har varit med länge. Säkert har det i tiderna nappat många fula fiskar i Vasa skärgård.

På tal om fiskar. Min massör bor i Barösund. Skärgård, ni vet.

Hon berättade häromdan att , jo, vattnet är 19 grader ännu, men nu börjar gäddorna lura i vassen. Visst har jag hört talesättet förr, men inte tänkt att så är det ju.

Skäribon uttryckte sitt obehag av att eventuellt bli biten av storgäddan. Huga.

Jag sku nog bli på bryggan jag om jag sku se dem lura.

Tänk vad trevligt, att få ta del av mina sprickproblem.

Kan fortsätta problemuppställningen. Inte mitt då.

En väninna berättade om en bekant, som hade helt klart olika storlekar på brösten. Hon opererades.

Hur köper man bh då? För att eventuella manliga läsare hänger med. Hur köper man 38 till vänster fot och 42 till höger fot.

Problematiken är densamma.

Visst har jag också problem. Förutom pengar då.

Jag har en rygg, som är styv som en styv rygg.

Men, mitt största problem är mina sprickor mellan tårna. De tar så infernaliskt ont, kliar och är ett mycket stort problem. Nästa sommars hit kommer närmre och närmre.

Rubriken är klar. "Sprickor mellan tårna". Måst tala med Klaffen om han och Dizi sku ta sej an min sommarlåt. Den ska nog vara lite lidande, med flinet bakom hörnet.

Där ser ni! Vilka stora frågor jag brottas med.

He kliar!

ska väl berätta nu då.

Solivei och jag har bloggträff på lördag! Jag är bara så glad som en ungi. Kära från öbotten kommer ner och vi får träffa nya mänskor därtill. Så goer som Julia är, kan hon inte ha katastrofala föräldrar. Och min släkt måste ju alla bara tycka om.

Jag är faktiskt glad!

Min mor drog en juttu per telefon idag. Hon har själv aldrig använt make-up,men hade i tiotals år en kemikalie- och handarbetsaffär i Nyykaabi. I begynnelsen kom direktör Nars in och bad henne pudra honom. Direktörn såg nämnligen lite för djupt i glaset och var röd om nosen inför ett affärssamtal. Mamma hade ju pudret och lydde herrn och pudrade glatt. Den absolut sista kosmetologen på jordklotet.

Sen konstaterade hon torrt, att det hjälpte inte mycket. Hans firma gick i konkurs.

Sen kan man ju tala om att äpplet inte faller långt från trädet. När jag berättade historien åt Karin, undrade hon om mommo fick betalt för pudret. Det vet jag inte.

Men, jag har en alldeles egen bloggträff, jag. Tralalala.

Jag har en glad hemlis, jag. Måste bara få bort smilet först, så berättar jag sen.

På tal om smil. Min kollega hade en kasse med deckare och gamla Illustrerad Vetenskap åt mej idag. När jag kikade i kassen, låg en vinflaska överst. En plastvinflaska med en lååång tax på etiketten. Fick ett gott skratt och en tår i ögat.

Omtanke, det är grejor, det. Hemlisen återkommer jag till.

M har köpt ett skydd för baksätet i vår bil. Det är ganska nedhårat, det sätet.

Fast Curt bara är en liten taxherre, har han många hårstrån att avstå ifrån.

Nu dammsuger M bilen. Han har hållit på så länge, att jag är rädd för att Karis ska slockna p.g.a. överhettning.

Fast nu såg jag att en granne kom hem, så nu pratar de väl i nån liten halvtimma.

Tänk så gott, att göra saker och ting i den ordning det ges. Inte flämta och se på klockan, utan ta allt vartefter. Och det vi inte hinner med idag, gör vi en annan dag.

För vi har ju inte bråttom nånstans och vi har det gott som vi har det.

Jag packar jag. Gjorde just en medicinväska för en vecka i obygden. Plåster, kyypakkaus, värkmedicin och antihistaminer. Inte äter vi mediciner annars heller, men känns vuxet att ha med.

Började läsa Sinuhe i går. Hmm. "Det är detta jag anser då jag säger, att ända från forntiden och fram till denna dag har allt skrivits för gudar eller för människor." Kanske jag kommer Waltaris bok in på livet, kanske inte.

Ska nog smyga med nån blodig deckare också.

Karin och jag hade kvalitetstid i dag. I banken.

Det har sina fördelar med att komma från en liten ort. På lapparna vi undertecknade stod det vid visat identitesbevis "Känd i banken". Karin har de väl inte sett sen hon gick med runda glasögon och brun basker. Nå, mej ser de desto mer.

Jag tycker om småskalighet.

I morse muttrade M om hur folk kör i Karis. Jag funderade en stund och sa: "man kan väl int koncentrer sej så myki på trafiken. Man måst ju si om man ska mojna på chaufförerna som kommer emot."

Det tyckte M var en genialisk förklaring.

Tror jag.

Nu har jag snart levt ett halvt år utan barn i huset.

Konstigt.

Ingen att jaga på, när väckarklockan ringer. Ingen att fundera på, när jag handlar mat.

Inte konstigt, att äktenskap tar slut. Vad har man egentligen sen barnen flyttar bort. Det är sånt man torde förvalta långt innan tvåsamhet är aktuellt.

Och av skilsmässostatistiken att döma, gör man sällan det.

Sorgligt tillika.

Men jag sover gott ändå. Jag har det bra.