Hinna med myki och komma ihåg att tacka!

Man hinner myki med fart på.

Igår morse for jag hemifrån vid halvåttatiden. Mittåt dan steg jag av tåget i Karis och blev väl bemött av min goda vän Margot med man. Vi yrade omkring lite i stan och jag träffade många vänner och bekanta. Sen skulle vi ju vidare till Ingå. Barnbarnet firade 5 år med temat "Enhörning"

Väl framme mötte Märtha mommo Enhörning i dörren. "Wow!", var hennes kommentar och jag hade faktiskt bjudit till i utstyrseln.

Satt med gästerna och åt tårta, sakteliga drog alla iväg. Vi städade undan och drog till skogs. Trattkantareller!

Skymningen föll och vi for hemåt tillbaka. Märtha och jag byggde lego, svärsonen gjorde svamprisotto. Antar Karin fotade under tiden.

Lite tandborstning och film på det, sen slocknade ljuset.

Opp från morgonen. Nybakade semlor, gott kaffe och iväg! Barnbarnet skulle på födelsedagsfest i Hfors. Hängde med i bilen, gick med in och såg hur ett lekhus i Gräsviken ser ut. Tackade för mej och traskade iväg, svärsonen var lite orolig om jag skulle ta mej fram. Konstaterade att "om jag hamnar i Eira, så har jag gått fel." "Det har du", sa svärsonen och så skildes vi åt.

Tog mina väskor och traskade iväg. Stannade upp vid Kampens Kapell och satte mej där en stund.

Tänkte på livet. Tackade för livet. Tackade för familj. Tackade för vården mannen får. Bad för resan till Afrika som barnen, barnbarn, svärson och jag företar om några dar. Bad om glädje inför resan, fast Mikael inte kan komma med.

Sen fortsatte jag min vandring på Hufvudstadens gator. Var jag är nu? Nå, åtminstone finns det wifi där jag är.

Imorgon fyller jag 60 år.

30.09.2018 kl. 18:05

Se Människan

Här i huset har vi en ny förtröstan idag.

Efter gårdagens ambulansresa, pratade vi igenom situationen. Rådet från sjukhuset var att ta kontakt med hvc för genomgång av medicineringen. Det gjorde oss lite förvirrade och beslutsamma. Om nån ska vidfrågas, må det väl vara lungspecialisten som skötte M på VCS. HVCläkare är jätteduktiga, men varför blanda in ännu en part? Liksom börja från början.

Så Envisheten jag bor med ringde tills han kom nånvart och fick lämna ett telefonbud. Specialisten ringde tillbaka, herrarna hade ett sakligt samtal, medicineringen består med vissa förändringar. Och Envisheten fick löfte om att ringa igen vid ytterligare frågor. Allt detta, medan säkert en miljon stod och knackade på Specialistens axel med alla frågor.

Men jappen där i andra ändan såg en mänska som behövde svar på några frågor.

Det kallar jag att "Se Människan".

 

25.09.2018 kl. 16:42

En dag i taget

 

Gårdagen gick till att handla åt mor, åt oss själva, fixa och dona. Mannen var med, men dona behövde han inte. Dit for den dagen. Dessutom la vi oss tidigt. Mikael mådde inte bra igår kväll.

Natten har inte varit god. Oron satt i väggarna, vi vaknade, småpratade och somnade om. Och morgonen grydde.

Beslöt mej för lite växthusarbete. Nio tomatplantor blev renplockade, "fuljord" tillvaratagen. Har för avsikt att köra igång Bokashiverksamheten till våren igen, då är den magra krukmyllan till hjälp. Två tomatplantor fick ännu bli kvar, med önskan om att de fina frukterna må hinna mogna.

I bakgrunden har vi Radio Vega lågmält pratande. Det är gudstjänsttider. Vill inte ha mcket ljud på, sitter och lyssnar på Mikaels andning hela tiden. Verkar som morgonens mediciner började hjälpa drygt två timmar efter intag. Men lugn är jag inte.

Lugn på så sätt är jag, att nu vet vi mera. Det finns läkarutlåtande, uppföljning med pef-blåsandet (som visar verkligt lågt värde idag), och vi vet definitivt hur man ringer ambulans numera.

Som tur är, får vi bara en dag i taget. Som tur är, har vi varandra.

Det har hänt sej nångång, att vi varit gladare och mer i farten än såhär. Men, nu tar vi det för vad det är.

23.09.2018 kl. 13:26

Bara hemma

Haft en intensiv arbetsvecka. Städat och gått an.

Väl hemma i afton, åt vi en god middag och jag tog mej en tupplur.

Vaknade av att det slamrade vid diskbänken. Det var Mikael som plockade bort.

"E do hemma?", frågade jag. "Vann sko ja vara?", svarade Mikael. "Men ambulansen kom jo o tog de", sa jag.

Snart två veckor sen hela ambulansruljansen drog igång, men min hjärna är kvar där. Tydligen.

Tackar min Skapare att vi bara är hemma. Båda två.

 

21.09.2018 kl. 22:17

Nu vet vi mera

 Mikaels sjukdomsbild börjar ta form. Diagnoser får förbli i hans och min vetskap, men vi tror att vi ska få en normal vardag igen.

Nu är det för honom att ta åt sej råd och medicinering. Tillsammans ska vi greja detta. Men visst är det en bit att gå.

Tack för all omtänksamhet vi rönt! Nu ska vi sova, sova, sova. Han där och jag här. Och småningom tillsammans igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13.09.2018 kl. 16:01

När vardagen vacklar

Idag gjorde jag nåt jag aldrig tidigare gjort.

Anhöll om tjänstledighet.

I dessa osäkra dagar innan vi vet Mikaels diagnos, prognos och framtida möjligheter, är jag inte riktigt skärpt när det kommer till annat.

Insåg helt enkelt min begränsning och anhöll om tjänsteledighet resten av veckan. Det betyder inte att jag sitter på Ms sängkant och delar hans syre. (Provade lite idag. Söta öde, vad jag blev snurrig.) Men jag KAN göra det om han så önskar. Eller så cyklar, städar, läser eller bakar jag. Men ingen annan behöver iaktta hur oskärpt jag är medan jag gör det.

Ibland är det klokast att bevara omgivningen från en själv. Ibland sprider man oro. Den oro som uppstår när vardagen vacklar.

12.09.2018 kl. 21:52

Den Underfundiga Människan

Här i huset har vi haft ett turbulent veckoslut. Aldrig att vi ringt ambulans så många gånger inom några dygn.

Nu borde situationen börja vara under kontroll, bara Mikaels kropp hinner ta åt sej all medicin.

Ville bara reflektera över hur den mänskliga hjärnan  fungerar i krissituationer.

När ambulanspersonalen varit hit x antal gånger, hörde jag hur sköterskan sa i samtalet med läkare: "frun sa att..."

Då slog det mej, att hur räknas nu detta parförhållande. Två åldrande personer som friar? Och då blev jag rent av lite irriterad. På oss. Vi vill vara tillsammans, åldras tillsammans, dela krämpor tillsammans. Som man och hustru.

Så då föreslog jag, att vi borde gifta oss.

Vet ej om förslaget föll i god jord. Mikael mådde ju inte så bra just då. Fast han har nog friat tidigare. För kanske åtta år sen.

Romeo o Julia, släng er i väggen. Här funderar Den Underfundiga Människan.

10.09.2018 kl. 21:23

Oförklarliga ögonblick

Läste en rubrik på medierna.

"Har du upplevt nåt du inte kan förklara?"

Ja, det har jag. Det är många år sen.

Steg ur bilen på Starkombacken. Hörde min mor och kände hennes arm på min axel. "Britten", sa hon. Inget mer. Vände mej om, men naturligtvis var hon inte där.

Gick in, ringde mamma meddetsamma. Mobilen var knappt uppfunnen.

"Nej", sa mamma, "inget har hänt."

Vackert så, men jag glömmer aldrig ögonblicket.

06.09.2018 kl. 20:06

Livet ger och tar

Ibland blir jag lite ledsen.

Sitter med dagstidningen. Läser spalt efter spalt, och inser att jag känner ju ingen av dessa det skrivs om.

Är ju helt borta från alla mina tidigare engagemang. Inte ordförande för Karis Östra u.f., skrev ut mej från Rebeckorna, barnen är stora, så inga plikter i byskolan sen många år. Aktiviteten inom församlingen for när jag slutade som barnledare. Hade ganska många slevar i Raseborgssoppan. Företagarlivet inte att förglömma. Kanske den största delen av mitt liv, butik på Köpmansgatan i 17 år. Blå Lådan.

Valde själv, men märkligt att plötsligt inte ha hela identiteten förutom den jag är idag. Här och nu. Och det är väl inte heller illa.

Kan ju inte pladdra om allt som varit, men det finns inom mej. Mina barn vet, och jag har vänner som följt mej på denna innerligt krokiga väg.

För jag är mycket mera än den som drar med moppen i Stadshuset. Men behöver jag egentligen bevisa det för nån?

Nope. För jag vet vem jag är.

Men ibland saknar jag Karis så innerligen.

Samtidigt som jag är Nyykaabibo av hela hjärtat.

Livet ger och tar. Och jag är den jag är.

05.09.2018 kl. 18:16

Alla frågetecken

Det var många frågetecken kring vår flytt tillbaka till Österbotten.

Får vi jobb, var ska vi bo? Det var väl de två stora nyckelfrågorna.

För min del blev det inhopparjobb från första vardagen vi flyttade hit. Vi hankade oss fram, bodde tillfälligt i lillebrors och svägerskas hus. Sen levde vi lite nomadliv och sen flyttade vi in till Lilla Huset.

Saker och ting förändrades. Jag fick ordinarie jobb och Mikael fick inhopparjobb. Vi började se på bostäder som var till salu. Det visste vi båda, att i Nykarleby stannar vi.

Processen tog sin tid, men nu är vi i mål. Nu har vi en radhustvåa, bara att börja renovera. Och sen flyttar vi in till Eget Hem. Hur bra vi än har det här på hyra, så ligger det i bakhuvet att vi ville ha eget.

Det har varit ganska mycket sen 15.10 2016, då flyttlasset gick från Tallmo i Karis. Men kanske att alla pusselbitar börjar falla på plats.

Här är vi hemma, här vill vi bo. Och huvudsaken är, att vi gör det tillsammans.

08.05.2018 kl. 17:01

Tiden har gått

Det har bytt årstid sen jag sist skrev här.

Nu har vi vår även i Nykarleby! Drivorna har smält och det är bara en tidsfråga innan det börjar grönska.

Livet går sin gilla gång. Jobbet kräver naturligtvis sitt, men visst hinner vi också träffa släkt och vänner.

I och med att jag fått ordinarie jobb, började tanken på att köpa bostad mogna i mej. Så i fredags gjorde jag det. Köpte en radhuslägenhet.Så nu blir det vårt nästa projekt i vardagen.

Vi trivs utomordentligt i huset vi hyr, men ibland bör man ju se till realiteterna. "Betala åt sej själv", som man brukar säga.

Livet för, bara att tacka med förtröstan och ta emot!

29.04.2018 kl. 20:08

Mamma

Har ju vetat det hela tiden, men idag slog det mej som stora hus.

Mammas demens avancerar med en oåterkallelig kraft. Vardagen fungerar sådär. Mycket tack vare min svägerska som bor nästgårds. Vi andra försöker på det sätt vi kan.

Har inte tidigare funderat på hur en dement medmänniska påverkar omgivningen. Mamma är smart, hon lyckas vrida och vända på saker tills man själv blir osäker. "Hur var det nu, egentligen?" Samtidigt som oron sitter i bröstet. Äter hon? Klarar hon hygienen? Borde jag, kan jag göra mera?

Alla dessa tankar samtidigt som arbetsdagen kräver sitt, och jag inte har så mycket krafter att ge.

Känner mej otillräcklig. Mamma är en stolt kvinna, så det är ju inte bara att klampa in och hojla: "Hej! Här är jag!"

Tack och lov, att jag är här och inte där.

Var dag får ha nog av sin egen plåga. "Som Din dag, så skall din kraft och vara."

30.01.2018 kl. 19:11

En eftermiddag i Nedervetil

Kom just hem från mosters mans begravning i Nedervetil.

Får man skratta mellan tårarna på en begraving? Ja, det får man och det gjorde vi. Genom barnens, syskonens och vänners tal, kändes det som om han satt med oss i salen. Satt där med benen i kors medan ögonen blänkte av okynne.

Ja, du Anton. Du hade alltid svar på tal. Jag vill tro att du nånstans var med oss idag. Jag vill också tro att du skrattade med oss.

I kärt minne bevarad.

19.01.2018 kl. 18:13

Farbror Josef

Mina nätter är fullspäckade av drömmar.

Häromnatten drömde jag om Farbror Josef. Vi yrade omkring i Storstan, Yvonne, Carina, Hanna och jag. Inga var också med. Bodil drog iväg med en skördetröska, för mamma hade brutit armen.

Där stod vi, helt förvirrade om hur man gör när man är i storstan. Men Farbror Josef visste. Han kom i sin Mercedes och plockade med oss allihopa.

Och så körde han oss hem.

Ps. Farbror Josef. Det var den turkosblå merssan som Yvonne och jag skurrade kring med däremellan.DS.

I kärt minne bevarad.

17.01.2018 kl. 19:36

Syskon

En God Söndag börjar lida mot afton.

Plockade upp Storebror och Svägerska och styrde mot Vasa. Där väntade Storasyster och Svåger med lunch.

Lammstek, Saluhallens sillinläggningar, svampsås, grönsaker och allt så evinnerligen gott!

Mamm har vistats några dar i Vasa, och det verkade hon mycket nöjd med. Glad är hon ju alltid, men idag tyckte jag mej se en glimt i henne. Beror naturligtvis mycket på, att vi talade om sånt som hon minns och känner igen. En trygg situation, helt enkelt.

Tror vi behövde denna pratstund tillsammans. Det har hänt så mycket ledsamt i vår släkt de senaste månaderna. Och vi anar att det kommer mera. Då känns det bra att veta att vi har varandra.

Har försökt pränta in detta i mina barn, att alltid veta att syskon är bland det viktigaste som finns. Javisst, vi är olika, men det hjälper int någo, vi är födda tack vare våra gemensamma föräldrar. De banden ska man aldrig låta någon förstöra. Fast jag vet ju att det inte alltid är så.

Under alla år mina syskon och jag bott och fortfarande bor med långa avstånd mellan oss, har vi försökt att vara på plats vid speciella tillfällen. Glömmer aldrig då Karin föddes i Ekenäs. Då kände jag mej mycket ensam, trots att släkten från pappans sida var på plats.

Mina föräldrar och mina syskon fattades mej. Men sen då det blev dop i Kimito och hela Familjekaravanen kom! Där stod jag med mina mjölkstinna bröst , hoppade jämnfota medan tårarna rann. De kom! Allihopa!

Flickan blev döpt och faffa hade plockat sju ämbar kantareller så att alla skulle få sås till lunchen.

Och sen grät jag ju lika mycket när de for hem igen. Men då hade mamma sagt, att Karin liknade mej som baby. Det var först då som nån såg nån glimt av mej i min förstfödda. Och det tog jag ju till mitt hjärta. Fram till denna dag, 32 år senare.

07.01.2018 kl. 18:09