Mamma

Har ju vetat det hela tiden, men idag slog det mej som stora hus.

Mammas demens avancerar med en oåterkallelig kraft. Vardagen fungerar sådär. Mycket tack vare min svägerska som bor nästgårds. Vi andra försöker på det sätt vi kan.

Har inte tidigare funderat på hur en dement medmänniska påverkar omgivningen. Mamma är smart, hon lyckas vrida och vända på saker tills man själv blir osäker. "Hur var det nu, egentligen?" Samtidigt som oron sitter i bröstet. Äter hon? Klarar hon hygienen? Borde jag, kan jag göra mera?

Alla dessa tankar samtidigt som arbetsdagen kräver sitt, och jag inte har så mycket krafter att ge.

Känner mej otillräcklig. Mamma är en stolt kvinna, så det är ju inte bara att klampa in och hojla: "Hej! Här är jag!"

Tack och lov, att jag är här och inte där.

Var dag får ha nog av sin egen plåga. "Som Din dag, så skall din kraft och vara."

Publicerad 30.01.2018 kl. 19:11

En eftermiddag i Nedervetil

Kom just hem från mosters mans begravning i Nedervetil.

Får man skratta mellan tårarna på en begraving? Ja, det får man och det gjorde vi. Genom barnens, syskonens och vänners tal, kändes det som om han satt med oss i salen. Satt där med benen i kors medan ögonen blänkte av okynne.

Ja, du Anton. Du hade alltid svar på tal. Jag vill tro att du nånstans var med oss idag. Jag vill också tro att du skrattade med oss.

I kärt minne bevarad.

Publicerad 19.01.2018 kl. 18:13

Farbror Josef

Mina nätter är fullspäckade av drömmar.

Häromnatten drömde jag om Farbror Josef. Vi yrade omkring i Storstan, Yvonne, Carina, Hanna och jag. Inga var också med. Bodil drog iväg med en skördetröska, för mamma hade brutit armen.

Där stod vi, helt förvirrade om hur man gör när man är i storstan. Men Farbror Josef visste. Han kom i sin Mercedes och plockade med oss allihopa.

Och så körde han oss hem.

Ps. Farbror Josef. Det var den turkosblå merssan som Yvonne och jag skurrade kring med däremellan.DS.

I kärt minne bevarad.

Publicerad 17.01.2018 kl. 19:36

Syskon

En God Söndag börjar lida mot afton.

Plockade upp Storebror och Svägerska och styrde mot Vasa. Där väntade Storasyster och Svåger med lunch.

Lammstek, Saluhallens sillinläggningar, svampsås, grönsaker och allt så evinnerligen gott!

Mamm har vistats några dar i Vasa, och det verkade hon mycket nöjd med. Glad är hon ju alltid, men idag tyckte jag mej se en glimt i henne. Beror naturligtvis mycket på, att vi talade om sånt som hon minns och känner igen. En trygg situation, helt enkelt.

Tror vi behövde denna pratstund tillsammans. Det har hänt så mycket ledsamt i vår släkt de senaste månaderna. Och vi anar att det kommer mera. Då känns det bra att veta att vi har varandra.

Har försökt pränta in detta i mina barn, att alltid veta att syskon är bland det viktigaste som finns. Javisst, vi är olika, men det hjälper int någo, vi är födda tack vare våra gemensamma föräldrar. De banden ska man aldrig låta någon förstöra. Fast jag vet ju att det inte alltid är så.

Under alla år mina syskon och jag bott och fortfarande bor med långa avstånd mellan oss, har vi försökt att vara på plats vid speciella tillfällen. Glömmer aldrig då Karin föddes i Ekenäs. Då kände jag mej mycket ensam, trots att släkten från pappans sida var på plats.

Mina föräldrar och mina syskon fattades mej. Men sen då det blev dop i Kimito och hela Familjekaravanen kom! Där stod jag med mina mjölkstinna bröst , hoppade jämnfota medan tårarna rann. De kom! Allihopa!

Flickan blev döpt och faffa hade plockat sju ämbar kantareller så att alla skulle få sås till lunchen.

Och sen grät jag ju lika mycket när de for hem igen. Men då hade mamma sagt, att Karin liknade mej som baby. Det var först då som nån såg nån glimt av mej i min förstfödda. Och det tog jag ju till mitt hjärta. Fram till denna dag, 32 år senare.

Publicerad 07.01.2018 kl. 18:09

Att rejda sej själv

Det går nu så där med vuxen dotter kontra mamma.

Idag hade mamma grejat till det alldeles själv. Men som jag nu arbetar mitt i stan såg jag henne vandra iväg med rollatorn.

Var ju julfest på Mimosa. Dit skulle hon. Men nånting råddade med taxin, så mor tog till apostlahästarna.

Jag till att ringa Mikael, så han for ut på spaning. Mamma har aldrig haft bra lokalsinne, men, tammitusan, idag landade hon alldeles rätt.

Slutet gott, allting gott. Men tror vi bör ta i beaktande nya beslut angående vilken form av samhällsstöd mor behöver.

Och det värsta är, att jag vet absolut ingenting om sånt. Ni vet, "Bra karl rejder se själv". Men nu är det inte så längre.

Bara att konstatera.

Publicerad 21.12.2017 kl. 20:24

Söka mamma

Idag har vi lekt "söka mamma-leken". Det var ingen rolig lek, men fick ett lyckligt slut.

Storebror ringde, frågade om jag vet var mamma är. Drog stövlarna på och gick till församlingshemmet, men där var hon inte. Stegade iväg till mamms. Där satt hon i halvmörkret och tittade på ping-pong när jag kom in. Ovetande om vår oro över rollatorn som stått allena i portgången mest hela dan.

Mamm hade varit i kyrkan, fått skjuts med Sandbergs till församlingshemmet. Ätit lunch där. "O he too så läng, så ja kom ju heim föst halv trii!"

Och när jag gick, skulle hon koka ettmeddaskaffi. Om man säger som så, detta var det första skrämskottet. Men mamm har ingen nöd.

Publicerad 19.11.2017 kl. 16:21

Om jag fick välja

Om jag fick välja, skulle det inte finnas demens, cancer och novembermörker. Sånt som finns i övermått omkring mej just nu.

Nu får jag ju inte välja, så då sover jag istället. Sover, sover och sover och drömmer. Inte nödvändigtvis mardrömmar. Men livligt, så jag måste sätta mej upp och ruska bort drömmarna emellan.

Var och en samlar krafter på sitt sätt. Mitt tycks vara att sova.

Lider ingen nöd, men önskar det inte behövde vara på detta viset för nära och kära.

Livet är.

Publicerad 15.11.2017 kl. 20:52

Titlar

Min syster är gift med en man som är läkare. De har varit gifta sen Hedenhös.

När syrran var ung och nygift, bodde de i höghus. Grannarna hade tydligen luskat ut deras ställning i samhället.

Storasyster skulle ta hissen och en äldre dam kom samtidigt. "Vassågo och gå in", sa syrran. "Nej, nej," sa den äldre damen. "Doktorinnan ska gå före." Och så höll damen upp dörren åt min storasyster.

Minns ännu doktorinnans förtrytelse när hon berättade denna episod för kusin Y och mej. "Hmpfff, va e he fö skillna vem man e gift mee!"

Om man säger som så, i vår värld har titlar inte betydelse. Speciellt om titeln egentligen är nån annans. Var och en arbetar för sin plats i samhället.

 

Publicerad 10.11.2017 kl. 17:55

Arbetsmoral

Ni vet detdär med att alltid göra sitt bästa? Ho iis man?

Har några gånger i mitt liv varit med om att min insats nedvärderats. Säkert av orsak nån gång, men ibland utan orsak.

Självförtroendet får onekligen en knäck. Men ju mer det hirglas o pärklas, ju tystare blir jag. Biter ihop, och jobbar lite till.

Då frågar jag mej, varför tar jag skit? Om jag gör ett jobb efter bästa förmåga? Hur mycket mer kan man begära av en mänska som bara har två händer och ett huvud?

Ho iis man? Man sku ju kunna dra täcket över hovo o lyft bidrag.

Eldär?

Publicerad 21.10.2017 kl. 18:29

Mamm gick förbi

Dammsög på jobbet. Såg mamm streta framåt med rullatorn.

Släppte allt jag hade för händer, gick ut på esplanaden och ropade: "Hej, mamm!".

Mamma såg förvånat upp, innan hon såg vem som ropade.

"Jaha, e to fäädi för idaa?"

"Nää", svarade jag. "E baa på första våningen ännu. Ha städa all temdii kansliien", sa ja o svepte med armen.

"Jaha", sa mamm, "får du bra betalt tå?" Mitt svar måste ju bli, att nä, int får man bra betalt om man städar. "Jaha", sa mamma, "men om man diskuterar?" Mitt svar blev naturligtvis att staden förljer alla regler, men bättre lön än detta får man inte som städare. "O veit du mamm, ja klarar me."

"Nå, men he e väl bra som e er tå", sa mamm o tolla iväg till ernstas.

Publicerad 11.10.2017 kl. 19:19

När jag "down-shiftade"

I dagarna är det ett år sen vårt flyttlass landade i Nykarleby. Bokstavligen landade i ett förråd. Vi hade det vi behövde för dagen i två kappsäckar. Resten åkte bakom lås och bom.

Vi flyttade hit ganska på vinst och förlust. Jag hade vaga löften att få jobba som inhoppare inom stadens kök och städtjänster. M hade inget mera konkret.

Men vi flyttade.

Jag sålde det lilla jag ägde. Sa upp mitt ordinarie jobb. M hade ett jobb som tog slut i samma veva. Vi packade, tog avsked och packade lite till. Goda vänner och familj var med och hjälpte och hejade. Ingen, faktiskt ingen, ifrågasatte vårt beslut. De förstod vad som drog oss till Österbotten.

Och hur tog Öbotten emot oss?

Öbotten tog väl emot oss. Tack vare familj, släkt och vänner och omedelbara arbetsuppdrag.

Ibland förstår jag inte att vi vågade. Vi kunde ju faktiskt ha blivit riktigt i pisset. Men det blev vi inte. Saker och ting har kanske inte alltid gått som smort, men dag efter dag har vi landat på fötterna.

Nu hyr vi ett pyttelitet, otroligt vackert hus. Jag har heltidsjobb för tillfället. M har ansökt om nån slags pension. Vi är friska och har mat för dagen.

Ingen blir yngre, det är ett faktum. Men, tammitusan jag anser att man ska ta chansen! Om man vill och anser det befogat.

Finns många jag saknar i Västnyland. Riktigt många. Finns många jag saknade härifrån när jag bodde i Västnyland. Hur man än vänder sej, har man rumpan bak.

Så nu vevar jag på med moppen i Stadshuset här i stan. Tänker hur livet för och rör.

Och vet ni vad? Varje dag vaknar jag med glädje!

Att våga, är att vinna.

 

 

Publicerad 11.10.2017 kl. 16:50

Myki lite

Har en liten, liten önskan om att få resa bort med M.

Nåväl, vi reser ju till Ingå i morgon. Det räknas också.

Men jag har en svag längtan till klimatombyte. Värme skulle inte vara helt fel.

Drar till västra nylands skogar på lördag och får äntligen söka trattkantareller. Mer behövs inte. Där känner jag mej hemma.

Egentligen är jag hemma var som helst. Men det ska bli roligt att prata västnyländska en stund. Myki lite, jo nej.

Publicerad 28.09.2017 kl. 20:37

Syföreningsmöte

Min svägerska och jag var ut i afton. På Syföreningsmöte, Kenya-Missionen.

Handarbetet hade vi hemma, men vi grabbade Sionsharpan och sjöng istället. Det var sång och musik med Essekantorn denna kväll.

När mötet var slut, ville Svägerskan köpa en skiva hon varit med om att sjunga in. Då det begav sej, valde hon att skaffa den som kassett och det begränsar ju lite spelningsalternativen numera. Nåväl, hon hade inte så mycket pengar med, jag erbjöd mej betala, men hon skulle gå och diskutera betalningsalternativen.

Efter en stund kom hon och sa: "Två euro." Jag till att gräva i börsen. "Nej, nej," sa hon, "den kostade två euro så jag gav fyra."

En riktigt trevlig afton med mamm och andra glada mänskor.

Publicerad 18.09.2017 kl. 21:09

Vi mårar åpåå.

Jäär mårar vi åpåå.

Möblerna har börjat hitta sin plats i Lilla Huset. Kärlen likaså.

Ja, har inte så mycket att säga. Men, vi mårar åpåå.

Vi har det så bra och lugnt, att man blir riktigt avundsjuk på sej själv.

Fast så får man väl inte säga, för enligt den Österbottniska Traditionen, så smäller det sen.

He må no jöra he tå.

Publicerad 12.09.2017 kl. 17:37

Träskallarna

Har nu jobbat två veckor på Stadshuset i min nya hemstad.

Enligt mej, har det gått helt bra. Det är hårt och brått, men det går.

Beroende av mina arbetskamraters ålder, frågar de om jag är syster till Bo, Björn, Brage eller Bodil. Mina syskon. Och det är jag ju.

Mest ramlar vi kring Brage, min äldste bror. Fick igår frågan, om jag snickrar lika bra som han. Måste ju vara ärlig, och säga: "Näää."

Jag kan nog inte snickra för fem penni. Inte för att jag nånsin försökt.

Men träskallar är vi nog allihopa. Ligger väi i släkti.

Publicerad 08.09.2017 kl. 20:40