När jag "down-shiftade"

Publicerad 11.10.2017 kl. 16:50

I dagarna är det ett år sen vårt flyttlass landade i Nykarleby. Bokstavligen landade i ett förråd. Vi hade det vi behövde för dagen i två kappsäckar. Resten åkte bakom lås och bom.

Vi flyttade hit ganska på vinst och förlust. Jag hade vaga löften att få jobba som inhoppare inom stadens kök och städtjänster. M hade inget mera konkret.

Men vi flyttade.

Jag sålde det lilla jag ägde. Sa upp mitt ordinarie jobb. M hade ett jobb som tog slut i samma veva. Vi packade, tog avsked och packade lite till. Goda vänner och familj var med och hjälpte och hejade. Ingen, faktiskt ingen, ifrågasatte vårt beslut. De förstod vad som drog oss till Österbotten.

Och hur tog Öbotten emot oss?

Öbotten tog väl emot oss. Tack vare familj, släkt och vänner och omedelbara arbetsuppdrag.

Ibland förstår jag inte att vi vågade. Vi kunde ju faktiskt ha blivit riktigt i pisset. Men det blev vi inte. Saker och ting har kanske inte alltid gått som smort, men dag efter dag har vi landat på fötterna.

Nu hyr vi ett pyttelitet, otroligt vackert hus. Jag har heltidsjobb för tillfället. M har ansökt om nån slags pension. Vi är friska och har mat för dagen.

Ingen blir yngre, det är ett faktum. Men, tammitusan jag anser att man ska ta chansen! Om man vill och anser det befogat.

Finns många jag saknar i Västnyland. Riktigt många. Finns många jag saknade härifrån när jag bodde i Västnyland. Hur man än vänder sej, har man rumpan bak.

Så nu vevar jag på med moppen i Stadshuset här i stan. Tänker hur livet för och rör.

Och vet ni vad? Varje dag vaknar jag med glädje!

Att våga, är att vinna.

 

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver?